söndag 1 februari 2009

Gästsblogg: Navet

Idag blir det gästblogg här på Svenska gärdsgårdar, författat av Stefan som bistått mig vid både ett och flera byggen i sitt anletes svett...

"Att bygga en gärdsgård kräver ett starkt hjärta som brinner för svenska byggnadstraditioner och ett par stadiga arbetarlabbar som brinner för att beströs med en lämplig mängd vattenblåsor samt en och annan brännblåsa. Trots den industriella revolutionens alla tekniska landvinningar under 1900-talet har inte mycket hänt vad gäller en gärdsgårdsbyggares vardag. Efter en arbetsdag vid gärdsgården kommer du hem med ett härligt ingrott sotlager i ansiktet vars partiklar likt daggmaskar grävt sig så djupt in i porerna det bara är möjligt. Inte ens den bästa peeling scrub med extra-allt showercream hjälper här.

För att bygga en gärdsgård krävs som tidigare nämnts på denna blogg ett gäng stadiga störar, ett koppel långa slanor av senvuxen gran och dessutom färska grangrenar. Lägg därtill ett par ordentliga järnspett, bågsåg, slägga, prima bjrökved, ett oljefat och minst 3-4 par dugliga arbetshandskar. Åtgången på arbetshandskar brukar vi beräkna till tre par per gubbe och hundra meter gärdsgård. Dessutom behöver du en rask tunnpojke.

Tunnpojke? En helt motiverad fråga i sammanhanget är ju vad i helskota en tunnpojke är för något! För att bygga en gedigen gärdsgård enligt gammal svensk tradition använder vi oss av vidjor som värms upp över öppen eld och sedan hastigt viras runt störarna. När sedan den upphettade kådan stelnar blir det hårt som betong och gärdsgården kan stå i en herrans massa år.

Tunnpojkens uppgift var att ansvara för att elden brann och vidjorna var varma. Oavsett hur fin utrustning du har så är sanningen den att det inte blir någon gärdsgård utan en tunnpojke, därför mina damer och herrar vill jag saga att tunnpojken utgjort navet i den svenska gärdgårdens historia!

Arbetet som tunnpojke var hårt och slitigt. Vedermödorna var många och tunnpojkens armar var ofta svedda, ansiktet sotigt och kroppen svettig. Elden skulle alltid vara varm och nästa vidja ständigt på gång. Elden skulle dessutom flyttas vartefter arbetet fortskred. Var avståndet mellan eld och stör för långt hann kådan stelna och vidjan var förstörd. Tunnpojkens uppgifter tillföll den yngsta och var ett steg på vägen att bli en fulländad gärdsgårdsbyggare.

Dock är det ju så att vi idag har arbetsmiljölagar, kollektivavtal och andra finurliga avtal så det är svårt att motivera anställning av en yngling som riskerar att bli uppeldad under arbetspasset om han är oförsiktig. Därför nämns tunnpojkens arbetsuppgifter numera i förtäckta ordalag under anställningsintervjun: ”Jo då så här i början när du är ny så är det viktigt att du lär dig hela processen, så vi tänkte att du kommer ansvara för elden den närmaste tiden.. men det har du väl inget emot?”

//Stefan, pro Gärdgårdsbyggare på Svenska gärdsgårdar, som innerligt hoppas på nyanställningar till sommaren...