söndag 1 februari 2009

Gästsblogg: Navet

Idag blir det gästblogg här på Svenska gärdsgårdar, författat av Stefan som bistått mig vid både ett och flera byggen i sitt anletes svett...

"Att bygga en gärdsgård kräver ett starkt hjärta som brinner för svenska byggnadstraditioner och ett par stadiga arbetarlabbar som brinner för att beströs med en lämplig mängd vattenblåsor samt en och annan brännblåsa. Trots den industriella revolutionens alla tekniska landvinningar under 1900-talet har inte mycket hänt vad gäller en gärdsgårdsbyggares vardag. Efter en arbetsdag vid gärdsgården kommer du hem med ett härligt ingrott sotlager i ansiktet vars partiklar likt daggmaskar grävt sig så djupt in i porerna det bara är möjligt. Inte ens den bästa peeling scrub med extra-allt showercream hjälper här.

För att bygga en gärdsgård krävs som tidigare nämnts på denna blogg ett gäng stadiga störar, ett koppel långa slanor av senvuxen gran och dessutom färska grangrenar. Lägg därtill ett par ordentliga järnspett, bågsåg, slägga, prima bjrökved, ett oljefat och minst 3-4 par dugliga arbetshandskar. Åtgången på arbetshandskar brukar vi beräkna till tre par per gubbe och hundra meter gärdsgård. Dessutom behöver du en rask tunnpojke.

Tunnpojke? En helt motiverad fråga i sammanhanget är ju vad i helskota en tunnpojke är för något! För att bygga en gedigen gärdsgård enligt gammal svensk tradition använder vi oss av vidjor som värms upp över öppen eld och sedan hastigt viras runt störarna. När sedan den upphettade kådan stelnar blir det hårt som betong och gärdsgården kan stå i en herrans massa år.

Tunnpojkens uppgift var att ansvara för att elden brann och vidjorna var varma. Oavsett hur fin utrustning du har så är sanningen den att det inte blir någon gärdsgård utan en tunnpojke, därför mina damer och herrar vill jag saga att tunnpojken utgjort navet i den svenska gärdgårdens historia!

Arbetet som tunnpojke var hårt och slitigt. Vedermödorna var många och tunnpojkens armar var ofta svedda, ansiktet sotigt och kroppen svettig. Elden skulle alltid vara varm och nästa vidja ständigt på gång. Elden skulle dessutom flyttas vartefter arbetet fortskred. Var avståndet mellan eld och stör för långt hann kådan stelna och vidjan var förstörd. Tunnpojkens uppgifter tillföll den yngsta och var ett steg på vägen att bli en fulländad gärdsgårdsbyggare.

Dock är det ju så att vi idag har arbetsmiljölagar, kollektivavtal och andra finurliga avtal så det är svårt att motivera anställning av en yngling som riskerar att bli uppeldad under arbetspasset om han är oförsiktig. Därför nämns tunnpojkens arbetsuppgifter numera i förtäckta ordalag under anställningsintervjun: ”Jo då så här i början när du är ny så är det viktigt att du lär dig hela processen, så vi tänkte att du kommer ansvara för elden den närmaste tiden.. men det har du väl inget emot?”

//Stefan, pro Gärdgårdsbyggare på Svenska gärdsgårdar, som innerligt hoppas på nyanställningar till sommaren...

lördag 31 januari 2009

Byggskola avsnitt 2: störar emellan, del II

Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma med ett till inlägg om störarnas betydelse i bygget. Sagt och gjort.

Kärt barn har många namn och störarna kan benämnas både staver, käppar, stakar osv. Gemensamt har störarna, oavsett benämning, att de är helt avgörande för en gärdsgårds stabilitet. "När du byggt klart en gärdsgård ska du ställa en mugg med kaffe på översta slanan och ruska om i en av störarna, är gärdsgården riktigt byggd står muggen kvar", som en vis hägnadsmästare en gång sa.

Det är en gyllene gammal regel. En annan regel skriver jag om i inlägget störar emellan nedan, hur störarnas längd signalerar tomtgränsen. Regeln här är korta störar på insidan, gärna runt 150 cm, mot utsidans högre, de kan gott vara runt 2oo cm ovanför mark, plussa på 30-40 cm som ska ner i marken. Rent konkret när du bygger är det väldigt praktisk att tillämpa denna regel, eftersom du vanligtvis har både byggmaterial och redskapen liggande på din egen tomt. När du sedan ska lyfta slanan på plats är det praktiskt att inte behöva lyfta den alltför högt över huvudet, därav de kortare störarna på insidan. Bygger du utan att tillämpa ovanstående råd blir det en sjuhelvetes balansgång om ni ska stå två stycken och balansera upp en slana över ett par 2 meter höga störar.
Som alltid när det gäller gamla hantverkstraditioner finns det en bra orsak till tekniker och regler för byggande, i detta fallet är det både tidsbesparande och praktiskt.

lördag 24 januari 2009

Byggskola avsnitt 1: störar emellan


Jag uppehåller mig vid störarna här på bloggen ett tag till. De utgör ju trots allt basen för hela bygget och det kan vara intressant att känna till lite kuriosa om dom om du är i färd med att resa en gärdsgård till våren eller sommaren.

På den tid gärdsgårdar utgjorde ett mer vardagligt inslag i landskapet användes de inte bara för att stänga ute boskap eller markera tomtgränser. De var fyllda med kommunikation, för den som visste hur det skulle tolkas, vill säga. Vilket håll slanorna pekade åt betydde en sak, medan höjden på störarna kunde betyda en annan. Oftast lät markägaren sätta ner kortare störar på insidan av gärdsgården, dvs sin egen mark, medan de längre fick stå på utsidan. På så sätt var det enkelt att se hur ägogränserna gick. Jag tycker detta är en trevlig tradition så jag låter den leva vidare i mina byggen. Dessutom fyller den en praktisk funktion ur byggnadsteknisk aspekt, vilket jag ska återkomma till framöver. 

De korta störarna på insidan markerar ägogränsen.  Sorunda 2008.

tisdag 20 januari 2009

Gärdsgården nere vid ängen


Ängen väntar på att bli slagen och gärdsgården reflekterar morgonljuset. Här är det byggt med granstörar, i jämförelse med bild och inlägg nedan. En är ibland svårt att få tag på och materialet i denna gärdsgård, rest av undertecknad 2007, är alltså uteslutande senvuxet granvirke från myrmark. Hållbarheten är outstanding. 

tisdag 13 januari 2009

Ene eller gran?


Utanför Kisa i Östergötland finns det restaurerade odlingslandskapet Föllingsö, där denna bild är tagen. Där har det gamla odlingslandskapet varsamt restaurerats och inhägnats med traditionellt byggda gärdsgårdar. Här är det runda, okluvna slanor som använts, och enestörar som med sin oregelbundna form ger gärdsgården ett livligt och charmigt intryck.

Personligen föredrar jag enestörar av just den anledningen, de ger i mina ögon mer karaktär åt gärdsgården. Men det är också en fråga om var gärdsgården byggs. I ett odlingslandskap som detta har en traditionellt byggd gärdsgård en given plats. I ett villaområde eller som tomtavgränsning i ett samhälle fungerar det ur estetisk synpunkt bättre med raka granstörar, eller ett traditionellt falurött spjälstaket.

Det handlar också om lokala traditioner, eftersom gärdsgårdar byggt på olika sätt, men enligt en gemensam princip, över hela landet. Tillgången på olika typer av material har alltid styrt utformningen, enligt samma verklighet som gällt för de flesta byggnader i äldre tiders bebyggelse.

Och bra mycket tjusigare än ett Gunnebostängsel blir det hursomhelst alltid med gärdsgård, oavsett om störarna är är av ene eller gran...

måndag 12 januari 2009

Vintervila


Det har varit väldigt lugnt på min blogg ett tag nu. Ska försöka få lite fart på bloggandet igen. Men just nu är det vintervila som gäller, det blir inga nya gärdsgårdsbyggen på ett tag. Däremot en hel del läsning. Vill passa på att tipsa om den här bloggportalen som samlar länkar och bloggar relaterade till byggnadsvård: http://byggnadsvard.wordpress.com/