Gärdsgårdar - olika byggteknik i olika delar av landet

Gärdsgårdar av trä har byggts i Sverige sedan före tusentalet, förmodligen längre än så. Fram till början på 1900-talet var gärdsgårdar av trä eller sten ett högst vardagligt inslag i landskapet.

En by kunde förr ha miltals med trägärdsgårdar att hålla iordning och runt om i landet fanns sammanlagt hundratusentals mil med gärdsgårdar. Avsikten med hägnader av trä och sten var då att stänga ute boskapen från åkrar och tomtmark.

Funktionen för hägnaderna ändrades under mitten på 1800-talet till att istället främst stänga inne boskapen i hagar. Gärdsgården utformades beroende på vilket typ av djur den skulle hålla för och byggdes olika tät och olika hög - ibland högre än kraven för en lag-gill gärdsgård som är 2 alnar (120 cm) vid översta slanan.

Landskapet präglades såklart av alla hägnader och en syn som på bilden ovan var på många platser helt vardaglig. Idag när det återigen reses många nya gärdsgårdar runtom i landet har gärdsgårdens funktion ändrats igen - nu syftar den främst till att utgöra ett dekorativt inslag i både moderna och historiska miljöer.

Eftersom kunskapen att stänga (bygga) en riktig, traditionell gärdesgård inte längre är lika självklar som förr så har också utseendet på de gärdesgårdar som byggs kommit att variera en del numera. Förr byggde man en gärdesgård enligt den tradition som varit vanlig i trakten. Även om principen för en gärdsgårds uppbyggnad är densamma över landet så finns det ändå en hel del faktorer som kan skilja över landet. En del i konstruktionen som skiljer sig åt är t ex om vidjorna som gärdsgården binds med är kluvna eller hela, samt om de värms innan de vrids på eller ej.

På bilden här ser man exempel på hur utseende och metod för att vrida på vidjorna som binder samman gärdsgården skiljer sig åt i olika delar av landet traditionellt sett (lokala variationer förekommer självklart och gränsdragningen är ungefärlig) - i södra delarna är det hela vidjor som använts för att binda gärdsgården, materialet är då främst grenar från gran eller ene. I övriga delar kluvna vidjor, som kan tas både från unga granstammar eller grenar av gran.

Vad har då ett exempel som detta för betydelse idag, om man vill bygga gärdsgård? Rent konkret så inverkar de olika byggteknikerna mest på utseendet, inte speciellt mycket på hållbarheten. Men utseendet är det som ger den lokala prägeln. För min del tycker jag att det är roligt att kunna värna om de lokala byggtraditionerna och sätta upp gärdsgårdar med en teknik som varit vanlig i trakten. Idag finns det få gärdsgårdsbyggare som behärskar tekniken att resa en riktig gärdsgård, och dessa jobbar naturligt nog över hela landet. Men  därmed sprids också olika byggtekniker runtom i landet, och det kan resultera i att utseendet på gärdsgårdarna som sätts upp skiljer sig en del mot hur det sett ut på platsen historiskt sett. Så mitt råd är, bestämmer du dig för att resa en gärdsgård på tomten, titta gärna på hur det sett ut tidigare i trakten, så bevarar du både hantverkskunnandet och de lokala traditionerna.

Vill du lära dig mer om hantverket, både byggtekniskt och hur det skiljer sig över landet, så är du välkommen på någon av våra kurser i traditionellt gärdsgårdsbygge, du hittar aktuellt kurs-schema på vår hemsida: www.svenskagardsgardar.se, klicka på kurser.

En gärdsgård reser sig

När jag reser en gärdsgård börjar jag med att sätta upp störparen längs med den uppmätta byggsträckan, med ca 1 m mellanrum (beroende på typ av gärdsgård). Fallhöjden kan som på bilden här markeras med en lina.

Sen är det dags att börja vrida på granvidjor, dessa basas (hettas upp) över en glöd. Vidjorna binder samman störarna och slanorna vilar på vidjorna.

Sen läggs slanorna på plats tills rätt höjd är uppnådd  och nya granvidjor värms upp och vrids på allteftersom bygget går framåt. Eftersom jag utför mitt arbete utan några egentliga moderna hjälpmedel så är de mest använda verktygen för mig en bågsåg, spett för att driva ner störarna i backen, en yxa och en grövre sax för att knipsa av vidjor.

Hantverk enligt gammal god tradition helt enkelt. Alla momenten ovan går jag igenom både praktiskt och teoretiskt på mina kurser i gärdsgårdsbygge, klicka på länken så hittar du aktuellt kursprogram!

Om vidjor

Vidjorna håller samman gärdsgården. Vidjor kan vara grenar av gran eller ene, gran är vanligast. De kan vara kluvna eller hela grenar, beroende på lokal tradition. Det är viktigt att de vrids på ordentligt och är tillräckligt starka, så att gärdsgården står stadigt men också får ett harmonisk utseende. Binder du med ståltråd får du kanske något som liknar en gärdsgård, men den saknar en väsentlig del av sitt ursprungliga utseende. Det blir lite som att sätta in moderna villafönster i ett gammalt torp - det stämmer inte riktigt. Dessutom är gärdsgården då inte längre en del av kretsloppet, utan den kommer lämna efter sig ståltråden ovanpå marken när den så småningom faller ihop. Så både för naturens och för traditionens skull är därmed riktiga vidjor av gran eller ene att föredra.



Vidjor ska vara tumstjocka grangrenar. Vidjor är färskvara, förvara dom fuktigt om de inte används under byggdagen - dom blir lätt spröda om dom får ligga för länge eller torkar.



Senvuxna träd ger de bästa och smidigaste vidjorna. Grenarna ska vara runt 120-200 cm långa och raka, hyfsat jämntjocka. När det sen är dags att bygga, ja då gäller det som att vara snabb och stark i nyporna, vidjan ska vridas på medan den fortfarande är varm från elden. När den sedan stelnar sitter den bergfast.

Byggskola avsnitt 5: redskap vid bygget, del III

Efter spett och yxa skulle jag säga att ett par smidiga arbetshandskar är viktigt i sammanhanget. Handskarna på bilden ovan, som är av typen "extremt ordinär trädgårdshandske", får illustrera hur en handske inte ska se ut när du ska dra igång ett bygge. De må vara billiga, men de klarar sig inte länge vid ett bygge och dessutom släpper de igenom alldeles för mycket värme.

Värme? Jo, eftersom jag bakar vidjorna över glöd vid mina byggen bör handskarna vara både kraftiga på insidan men även smidiga för handen att röra sig i när du ska ner i närheten av glöden och rota. När det sen är dags att vrida till vidjan så är det i sig ett moment där snabbheten är avgörande, vidjan svalnar snabbt och då går det inte att fumla i obekväma handskar.

Men nästan oavsett kvalité så har du slitit ut ett par handskar efter ett par längre byggen, det är bara att gilla läget. Alternativet är kanske att göra som gamla tiders hägnadsmästare, att inte använda några handskar alls, och på sikt skaffa sig pansarhud på händerna.